Det finns ett litet vattenfall på Kinnekulle som kallas Martorpsfallet. På våren faller vattnet ned över terrasser av kalksten.


Stenens plana lager har av väder och vatten eroderat fram en yta som får fallet att se ut som murar ställda intill varandra.


Dessa murar av sten och vatten står så nära varandra att de bildar ett rum, tusentals år äldre än de åldriga kyrkor trakten är så känd för. Det är inte arkitektur, för det finns ingen medveten tanke bakom murarnas form och läge, men det konstlika gör ändå platsen säregen i den svenska naturen. Är detta konst eller natur? Är det en interiör eller en exteriör? Och rafset på den lilla klyftans botten – är det skräp eller natur?


Frågor om kulturens gränser ägnar sig samtidskonsten ofta åt att undersöka. Allt som är ambivalent blir alltid intressant, men konsten kan aldrig komma bort från sitt subjektiva innehåll. Det är alltid ett val som gör att just denna grej, eller detta motiv, visas upp. Om det är intressant eller inte, vackert eller fult, blir därför något som kan diskuteras. Det är bara naturen själv som kan vara vacker utan diskussion.


En arkitektur som ser ut som natur är ingen genväg till skönheten, utan tvärtom en säker fälla. Martopsfallet leder tankarna till den amerikanske modernisten Frank Lloyd Wright, men inte heller detta geni skulle kunna ha åstadkommit en sådan självklar enkelhet som denna. Vore det konst, skulle den för alltid ha suttit fast i en tid, i en situation och i ett förvaltande. Nu blir allt sådant ovidkommande. Klippan bara finns och ställer inga frågor om konstnärlig kvalitet. Denna obestridda status kan inte imiteras.


Det går således inte att göra arkitektur av berg, men det går att göra arkitektur av sten. När stenen hämtats ur berget, kluvits, sågats, hyvlats, huggits eller polerats, har en dialog med naturen inletts där människan tagit på sig ett konstnärligt ansvar. Stenen finns där fortfarande med sina geologiska spår lämnade till läsning. Vad som skall läsas, och hur, är upp till arkitekten att avgöra. Tacksammare material finns knappt. Stenen står med sin blotta existens för just den ambivalens som arkitektur har när den är som bäst. Ett stycke natur i kulturen. Ett utomhus som gått inomhus. Ett rått kött i allt det konstgjorda.


Det finns givetvis många andra kvaliteter som gör naturstenen, och särskilt kalkstenen, så skön att arbeta med både inomhus och utomhus. Den åldras vackert, den tål mycket, den håller emot klåfingriga försök att ändra och fördärva efter det att arkitekten lämnat bygget. Men ambivalensen är det som gör att jag kommer tillbaka till den gång på gång. Som vattenfallet på Kinnekulle är den både tidlös och modern. Den har sin egen färg och karaktär, samtidigt som den följsamt låter sig formas. Arkitektur handlar mycket om att fånga tillfällen i flykten. Att få forma en helt modern byggnad av massiv kalksten vore en utmaning jag inte skulle motstå när tillfället dyker upp.


Gert Wingårdh